Jag skriver om min vardag och mer specifikt om vad som förgyller den -för det finns så mycket som glimmar, och även om allt inte är guld, så är det ibland så mycket bättre! Ryskastudier vid Uppsala Universitet, goda vänner, mat och vin och annat trevligt förgyller min vardag. Läs om det!
Den 21 april 2009: "Och hans röst, hans lukt. Det hinner ikapp mig när jag springandes, snubblandes över trottoarkanter, rusar över en trasig gata, slänger mig in i en överfull tunnelbanevagn, långsamt promenerar hem i solen. Hästarna vid Fontankafloden frustar, stela uppstannade i en rörelse, och Fontankan själv blixtrar mot mig. Mot naberzhnaja Gribaedova slår smältvattnet och Nevans broar höjs."
Hittade dessa underbara kängor av det ryska märket Camelot på en blogg i mars:
Kan man få tag i dessa skönheter? Svar: Ja. I Ryssland.
Skorna görs i Polen och Kina av ett ryskt företag, som startades 1999 med syftet att göra snygga, billiga kängor. Under det föregående decenniet hade nämligen kängor av märken som Dr Martens och Grinders blivit mycket populära i Ryssland, men på grund av att de var fina märken och tillverkade i länder som USA och Storbritannien blev de i slutänden alldeles för dyra för att de modesugna ryska ungdomarnas plånböcker.
En butik, som tillhör skobutikskedjan säljer dessa och ligger på i Moskva (T-hållplats: Polezhaevskaja). Kanske något att ha i åtanke inför flytten till Moderslandet i januari…?
Nu sitter jag här och jämrar mig. Varför kan jag inte redigera bloggens utseende själv med litet simpel HTML eller något? Finns det bara färdiga mallar? Jag blir galen!
Tillbaka dit i höst alltså, denna gång för att läsa professionell svenska! Det känns så spännande att jag nu är så nära min examen. Litet pirrigt, litet som slutet av en era. Inte för att det händer imorgon, jag måste ju tenta av två kurser och lägga om bland mina biämnen, sedan är det dags. Det fina i kråksången är bara den att jag har framtiden precist utstakad. Det låter kanske måttligt spännande, men när man sitter inne med facit och bara väntar, då är det inte helt underligt att jag längtar.
Har jag tur hamnar både Camilla och Mimmi i EP också, då kan vi ses och luncha. Det är med en viss sorg jag faktiskt lämnar Ekonomikum. Jag hade liksom till och med börjat trivas där. Nu är det å andra sidan inte tanke på att börja sakna, eftersom jag har en kurs kvar, plus denna, med en hemtenta som jag ska börja skriva ikväll. Sedan sommarlov eller tillfällig arbetslöshet —hur man nu väljer att se på saken…
Har ni förresten hört att våren har kommit till Uppsala? Idag satt Ellinor, Masha och jag i solen nere vid ån och fikade. UTAN jackor! I solen är det rena rama försommaren. Fast april kanske räknas dit, jag vet faktiskt inte. Var förbi svärmor idag och fick fina mattor en agave. Jag tror att det är sådana man gör en massa teer och salvor på, vad? Det är en fin växt i vilket fall. Nu ska det banne mig grönska här och i påsk kanske jag till och med sätter litet potatis…! Mer om detta senare.
Idag började min långa väntan! Jag har precis satt min surdeg som jag döpt till Dante. Det ska bli så spännande och roligt. Jag har väntat på att Masha ska sätta surdegen åt mig eftersom jag är en lat jävel och Masha min matmusa, men efter dagens vemödor med tentamen och allt, kände jag mig mogen för att sätta mina egna brödbakarskills på prov. Nu ligger Dante och jäser (förhoppningsvis) förnöjt i skåpet ovanför kylen där det (förhoppningsvis) är rätt temperatur. Heja Dante! Tentan idag gick sådär, inget jag riktigt orkar tänka på. Jag åkte hem och gjorde löksoppa. Den blev inte riktigt lika god som Samuels, jag undrar vad jag gjorde för fuffens. Men den blev ändå rätt god, särskilt som jag hade i en skvätt vitt vin. Nu är jag dock pank. Jag har seriöst köpt mat för månadens sista slantar. Det är säkert också så det ska vara, men jag ser fram emot att få studiemedel och åka och storhandla riktiga mängder med goda, härliga råvaror…! På fredag är det skumpa och med Masha, men innan dess ska Samuel och jag på middag med släktingar (på hans sida) som jag aldrig träffat.
Nu är det nog bäst att jag gör mig en god kopp te. Peace.
Nu var det längesedan vi snackade mat. Och det finns mycket att säga om saken. För det första har jag varit upptagen med att söka utbyte till Moskva, angående vilket jag är kallad till intervju på internationella kansliet imorgon, sedan har jag tentamen på onsdag. Fast det är klart. Mycket kan man skjuta upp, men äta bör man, annars dör man. Och vi vanliga dödliga, som inte har råd (eller lust!) att äta ute varje dag måste laga den maten. Och maten jag skriver om denna dag har jag fotograferat för ovanlighetens skull, som om du orkar scroll:a —kolla in mina (tyvärr ganska suddiga och fula) bilder!
Jag tjatar mycket om hur långsam mat är bäst, men jag är ingen slow food-fascist.Jag slänger också i mig en färdigbaguette från studentfiket ibland och jag steker gärna fiskpinnar (i curry!) och äter med potatis och gröna ärtor. Dessutom har jag en från Sivia torg inköpt storförpackning med vegetariska minivårrullar i frysen och trots min infrysta hemgjorda buljong har jag buljongtärningar i en ask. Det viktigaste tror jag är att man blandar i litet vanligt hederligt sunt förnuft i sin relation till mat. Att man vet att varje krona man spenderar på billig mat kan bli en väldigt dyr krona —för både hälsan och miljön. Att man vet att det inte är naturligt att köttbullar, potatismos och rårörda lingon inte ska bestå av cirka åttio olika ämnen (varav läskigt många börjar med «e-»). Att man sätter sina egna sinnen på prov och lär sig smaka sig fram till det man själv gillar. Däremot finns det en slags glädje med långsam mat. Det smakar olika, lagat med eller utan kärlek. Och att stå och laga långsam mat i stor mängd kan bli nästan som snabbmat dagen, eller veckan, därpå: In i micro (eller ugn! Bevarar smaker och konsistens på ett helt annat sätt!) och sedan är det klart. Snabb slow food. Lagad med kärlek. Om man så vill: Ekologisk och/eller närproducerad. Och utan ett enda e-ämne som varit farligt ända sedan vårt inträde i EU (då väldigt många e-ämnen som var extremt farliga innan helt plötsligt blev harmlösa och tillgängliga i svenska livsmedel). Härom veckan slängde Marie och jag ihop en riktig snabblunch. Den bestod av kokta lasagneplattor i vilka man hafsviker in spenat, getost, pinjenötter och franska örter. På detta hällde vi litet grädde, saltade och pepprade och körde alltihop i en ugnsfast form i ugnen en stund. Här kommer slow food-versionen, som tar ca 1,5h från grunden, den är kort sagt den för dig som inte har fullt lika bråttom som vi hade då. Den är mycket matigare så den gör sig kanske inte lika bra som en lätt lunch, men väl en söndagsmiddag:
Annars: Lyssnar på: Min playlist på Spotify och SR.se:s podradio (missa inte Cirkus Kiev, Meny, Husmorsskolan och P3 dokumentär!). Tittar på: Dokument inifrån på SVT play och 112 På liv och död, som går på tv4+. Läser: Kurslitteratur, bokrea-inköpen —Men glöm inte den hårt komiske men ändå så otroligt mysige post-sovjetiske Andrej Kurkov som skriver om så väl döden som pingviner och presidentens sista kärlek! Shoppar: Ost, exempelvis Le Rustiques brieost på ICA Flygfyren i Norrtan, 15 kronor! Smakar mumma på ett salt kex (eller bara som den är) och med ett glas mustigt, ekologiskt rödvin till. Sängmys med ost, kex och Samuel. Uppsalabor däremot, bör hänga mer i ICA Luthagens osthylla, där vimlar det med bland annat billig och supergod chevre —tänk er att ugnsbaka den med rödbetor och strö på valnötter och ringla på honung!
Avslutningsvis ser jag fram emot vårfesten hos Tor och Jonna. Underbart att tänka på nu när solen värmer och små blommor börjar titta upp längsmed husväggarnas solsidor. Och visst är det trevligt att sticka från stan ibland? Norrtälje och tentaplugg är inte fy skam!Sedan mötet med internationella kansliet imorgon. Mindre nervös har jag ju varit. Detsamma gäller tentan på onsdag: Jag kan inte komma fram till ifall jag kan allt jag måste kunna eller ifall jag bara tror att jag kan allt som jag måste kunna. Väntar mig en obehaglig överraskning på något vis. Hoppas bara att katten inte har rivit hela huset när jag kommer hem…
Jag sitter här i Norrtan och försöker förpassa mig till studiernas värld. Mina seriösa matbloggnignsprojekt verkar gå åt pipan (jag skriver «verkar gå» för så länge det finns liv finns det väl hopp, säger man) men jag lovar att skriva ned mina senaste recept någon dag. Fast idag blir det hemmadag med plugg. Trots solen utanför. Fast det är klart: Hela gårdagen hade vi bara roligt pyssel för oss, vi hjälpte Daniel att flytta och fick se hans hus som han har köpt. Fantastiskt fina, jag blir riktigt avis! Det skulle vara trevligt att få komma ut och hjälpa till att renovera. Daniel sade att vi var så välkomna till det. Sedan åt vi semlor och drack massor med kaffe, spetsade det med politik, internetstalking, volvo, pressetik och Ingvar Kamprad. En riktigt trevlig Norrtäljedag med Daniel, Emil, Jonas och Samuel. Släkten är minsann inte alltid värst!
Man kan ju ta och glömma de där grandiosa hemkommandena man tänker sig att man ska kunna göra i framtiden. När man blivit något stort och kan trampa på alla dem som trampat på en själv. Eller i alla fall behandla dem med likgiltig nonchalans. Bara glida in, prisad, bejublad och bäst. Alla som aldrig hälsade kommer att säga till varandra och andra att «Jag känner henne. Jag känner henne!» och man vet att de ljuger.
På det stora hela finns det inga grandiosa hemkommanden. Ingen blir profet i sin egen stad. Ingen blir poet i sin egen stad. Alla andra har glömt, men du kommer alltid att minnas. Så det spelar ingen roll om man kommer hem. Det slog mig igår: Jag kommer aldrig att komma hem.
Det är förmodligen för tidigt att sammanfatta 00-talet. I framtiden kommer folk att säga: Si eller så var det, därför och varför och på grund av. Precis som vi idag kan titta tillbaka på 70-talet eller 80-talet. Men en sak är smärtsamt tydlig för mig, även om jag levt drygt två decennier är dessa två decennier väldigt lika varandra.
I riksdagen gaggar extremnationalister, i Skåne föll skotten mot människor med invandrarbakgrund och ryssarna är fortfarande i tjetjenien och skjuter. 00-talet var visst bara en kass repris.
Det finns en lycklighetsdoktrin som det skrivs många böcker om. Tyvärr har jag varken tid eller möjlighet att skriva många böcker om vad jag tycker om saken, så det får bli ett blogginlägg. En del lycklighetscoacher påstår att man ska välja lyckan. Eller stiga upp på morgonen och säga till sig själv att man är lycklig. Eller helt inneha konstant lycka i endera formen på något annat sätt.
Det kanske är buddisten i mig som irriterar sig över detta pollyanna-resonemang. Obstinat som jag är säger jag det motsatta: Var olycklig! Var olycklig så ofta du förmår —men absolut inte oftare än du mäktar med. Man mår bra av att sitta i skiten ibland. Man kanske inte mår bra av det just när man sitter där och stinker, men man mår bra sedan. När man rest sig upp. Dessutom lär man sig att inte sätta sig i samma skit igen (eller i alla fall inte än på ett tag). Ni vet, det där ljuset i tunneln som folk pratar om? I tunnlar utan mörker får man aldrig se ljuset. Om man inte får må så där pissigt dåligt eller prestera så där in i norden illa ibland kommer man aldrig att uppskatta hur trevligt det är när man är så där jävla hög på lycka eller gör ett riktigt dunderklipp. Och om allt man gör håller sig på en konstant «bra och okej«-nivå, kommer man aldrig finna anledning att utvecklas, förbättras, förändra.
Så var litet olycklig. Var olycklig så ofta du förmår, men inte oftare än du mäktar med. Att leva i det totala beckmörka är inte att rekommendera. Var olycklig, var lycklig. Våga vara arg, ledsen, uppgiven och tjurig —men låt det också vara drivkraften och lågan. Välj inte lyckan varje jävla dag, intala inte dig själv att du är lycklig varje iskall måndagmorgon. Ibland är du inte det. Du måste faktiskt inte. Som den mest positiva människan jag känner (med ett eventuellt undantag i form av en viss Per-Christian Reithe) kan jag rekommendera detta. Släng Kay Pollak i papperskorgen. Man måste snubbla litet för att kunna resa sig litet. Lycka är litet som en omvänd gravitationslag, eller som jag brukar illustrera det: Allt som kommer ned, måste komma upp.
/En som sitter rejält i skiten (men som har förtjänat det som faan) i väntan på en fantastisk comeback. Peace.
Nu är det ett nytt år och jag har återigen en massa ambitiösa planer. Hur många införlivar jag? Inför varje år är det som om jag tar ett kliv tillbaka i tiden och utvärderar. I slutet av året är det lätt att jag gräver ner mig i ganska förtvivlade tankar kring allt jag inte gjort, men sedan kommer årets början och jag vågar ändå känna mig optimistisk eftersom jag inser att trots att jag inte införlivat alla mina planer, har jag trots allt införlivat några.
Jag skulle vilja kunna skriva en konkret lista på allt bra som hänt mig i år, men jag står över. Jag finner inte ord för allt och jag kanske inte ens är kapabel att göra det bästa av det bästa rättvisa i en liten futtig lista på en blogg (som jag sällan uppdaterar och som någon sällan läser). Det jag kan skriva är att jag är glad över att jag fått vara så lycklig och haft så trevligt umgänge, ätit så god mat och lärt mig massor av nya saker. Alltifrån vad man gör när man går vilse i Moskva till hur man gör ryska pepparkakor.
Tiden går både fort och långsamt. Om man blickar bakåt går tiden fort, men om man börjar från början, från 1989 i mitt fall, och blickar framåt —då ter sig tiden som en lång vidunderlig resa med så många strapatser att inte ens Lonely Planet skulle klara av att skriva en någorlunda adekvat guidebok över det hela.
I ugnen bubblar min kålrabbigratäng med dijonsenap och vitt vin (om den blir bra kommer receptet på bloggen, såklart, men detta är ett våghalsigt experiment som jag inte kommer skryta om förrän jag står på rätt sida bäcken). Förklädet har nästan växt fast på min kropp och om jag blundar hör jag Anton Tjechovs röst eka i mitt huvud: «Livet är underbart.»
Nu är det vinter. Jag sitter i ett täcke i Norrtälje och firar min namnsdag med att köpa en 1700-talssoffa på Blocket. Den kommer passa utmärkt med min andra gamla soffa, så fort den blir omklädd förstås. Dessutom erbjuder den ett extra förvaringsutrymme under sitsen. Dessutom kostade den 400 kronor. Dessutom går den att bädda till säng. Dessutom var den ju så vacker.
Framtiden känns så lovande. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som om någon strött små bitar av den framför mig. Litet som Hans och Greta.
Jag har svårt att finna studiero. Det känns som om jag redan tagit jullov, på sätt och vis. Inga lektioner förutom en extrainsatt på onsdag nästa vecka. Tentamen på måndag. Alltså: Tre dagar kvar på att lära mig en massa ord och läsa en massa text. Det kommer att kännas både tungt och befriande när jag börjar läsa något annat. Ett helt år av studier som inte kommer att ha med ryska att göra! Det känns overkligt.
Någon meckar med ett elskåp någonstans. Ibland slocknar allt bara för att sedan komma tillbaka. Ett dygn är 20 sekunder långt. Ljust. Mörkt. Ljust. Marie retar mig litet lagomt för Mallis (som btw inte är Mallis utan kanarieöarna för min del). Det känns litet småkul. Oskar sade att «ja, du ska ju i alla fall inte till Thailand, eller Florida». Det finns olika grader av helvetet alltså. Nej, det är ju sant. Men medan alla andra sitter och är glada över att de inte spenderar julen på Mallis eller i Thailand, sitter nog alla julsemesterfirare och känner sig glada över att de inte sitter i Sverige och fryser. Jag tycker allt mer och mer att det kommer bli evinnerligt skönt att fira julen långt borta. Dessutom har ju jag aldrig varit utomlands, i varje fall inte i ett varmt land (nåja).
Jag undrar hur det kommer att kännas att stå med vodkadrink i ett litet ryskt kök medan Marie lagar jättegod schi och berättar om sin dag. Utanför kanske snön smälter bort på gatorna. Vi kanske tar en taxi runt stan. Bara för att vi kan. Doften av Zhigulins miljövådliga utsläpp, stadens asfalt och moskvaflodens vatten. Det kan bli så jävla bra.
Livet får så många chanser. Man kan bara inte låta dem passera.
Igår var min egokväll, då pluggde jag inte alls utan tittade på Arga snickaren och åt choklad. Idag är min egodag, så då vaxar jag ben, lägger ansiktsmask, tittar på Den nakna kocken, dricker kaffe och äter grapefrukt. Sedan blir det städning och först ikväll, efter 17 någon gång, tänker jag öppna mina skolböcker (det är viktigt att vara tydlig). Jag anstränger mig fruktansvärt mycket att inte stressa. Jag har haft en så stressad, omotiverad, odisciplinerad månad efter den där superförkylningen och allt, därför är det nu dags för nya taktiker. Nu satsar jag på att låta mig själv slappna av ordentligt och göra det jag vill, koppla bort allt annat tills det är dags och försöka jobba järnet då. Istället för att, som tidigare, gå omkring och vara spänd, stressad och få skuldkänslor så fort jag inte pluggar. Har köpt den där ekologiska «champagnen» som vi testade på matmässan, nice. Helt nytt i systemets sortiment, men den kommer att göra sig väl inför en mörk kväll med något att fira (eller «bara för att»).
Vådan av att inte veta vad folk vill när de hör av sig. Eller för den delen, vem det är som hör av sig. Det kan delvis vara mitt fel, eftersom jag inte brytt mig om att lägga in de nummer som försvann i bytet av SIM-kort. På senaste tiden har ett 031-nummer förföljt mig. Jag har egentligen bara råkat missa samtalet flera gånger. Men idag svarade jag. Såklart. Igår fick jag sms av ett okänt nummer, så jag frågade vem det var. Såklart. Igår kväll fick jag ett mobiltelefonsamtal från ett okänt nummer och svarade. Såklart. Nyligen ringde en person från UPS som var en riktig klåpare.
031-numret var en föräljare som besviket insåg att jag inte bodde i lägenhet.
«Tjenare, tjenare. Jag ringer från [ett elbolag]. Hur är läget?» «Jodå… Det är grått och regnar.» «Trevligt, trevligt! Bor du i lägenhet?»
Sms:en var från en gammal polare som råkat skicka fel.
«Jag ska se till att vara där vid halv.» «Nej, vi ses prick istället!» «Men jag har precis börjat åka.» «Du skriver förmodligen inte till den du tror att du skriver. Vem är du?»
Mobiltelefonsamtalet var från en gammal bekant och jag var totalt oförberedd.
«Vad roligt att du svarade.» Varför skulle jag inte? Jag hade inte en aning om vem som ringde…
Klåparen på UPS var en riktigt lat jävel som hette Alex och inte förstod vägbeskrivningen han fått.
«Det var ju en riktigt krånglig vägbeskrivning. Men om du ska till Gunsta kan vi lämna paketet till dig där.» «Ja, men nu tar det ju mig en kvart-tjugo minuter att gå dit och det tar er tio minuter att åka dit från Uppsala.» «Men då får väl vi vänta på dig.»
Och på östfronten intet nytt.
Höst. Ute är det sömnigt väder och jag har kommit hem från Gunsta efter att ha träffat klåparen Alex på UPS och fått mitt paket. Blöt av regn, tyngd av det blöta och trött på att laga mat. Det blir förstås pasta med en sås på lax, tomater och champinjoner. Timjan och västerbottenost får liksom kompensera för att man inte pallar vara ambitiös. Men så fort jag orkar ska jag ställa mig och laga någon maträtt som till och med är nyttig.
Musik: Lyssnar på Aida Vedischeva på VKontakte. Det svänger, fast på ett höstmysigt vis. Bok: Läser mest det jag måste läsa i skolan nu, så idag har jag läst på Wikipedia om samer och om det stora fosterländska kriget (vilket alltid fyller mig med någon slags öm vördnad och patriotism, hur nu det går ihop…). Film: Jag är kvar i min Hercule Poirot-period, men det är så mysigt. Jag vill stanna där ett tag till men har bara ett par avsnitt kvar av de 10 säsongerna. Vilken tur att Starke man och No signal! finns på SVT Play. Shopping: Shoppade loss rejält på matmässan i fredags. Det mesta till mig själv, men en del saker ska jag lyckas skilja mig ifrån till jul, så blir det några matnyttiga julklappar i alla fall. Annars är jag så pank att katolska kyrkråttor får tillfälle att rumla runt mer än jag.
En tanke till alla som, liksom jag, sitter i höstmörkret och studerar som idioter. Puss!
Idag bloggar jag om mode…! -Eller gör jag det? Jag tänkte litet på det där med stil när jag gick till bussen idag. Hur olika stil folk har och vad som gör en stil hållbar. En del passar i plagg som ser helt fel ut på andra, andra passar i plagg som ser helt fel ut på en del. Enligt mig finns ändå ett vinnande koncept: Helt och rent. Hela, rena kläder och kläder man själv tycker om. Det syns nämligen på personen som bär kläderna ifall denna trivs i sina plagg eller har köpt dem av andra anledningar. Till exempel för att se ut som sin bästis. Jag såg två tjejer nere på stan härom dagen, visserligen var de i 14—15-årsåldern så de är förstås ursäktade, men de hade liknande kläder på sig i flera fall och exakt likadana skor och handväskor. Exakt. Det var litet sorgligt på sätt och vis. Som om de saknade egna identiteter.
Sedan några andra knep: Don efter SITUATION. Foppatofflor (något jag aldrig tänker köpa och bära) borde, om de nu tvunget alls måste brukas, brukas i hemmiljlö. På uteplatsen, ute vid sommarstugan och så vidare. Men inte nere på stan. Nere på stan bör man heller inte ha på sig andra hemma-vardagsbetonade plagg, såsom mjukisbyxor, bikini, Det går att tänka tvärtom också. Att traska omkring inne på hemköp i balklänning och stilettklackar känns inte heller som rätt kläder i rätt situation. Då ska man vara väldigt desperat efter något för att man ska kasta sig bort från balen in bakom varuhyllorna. Att snava omkring i dylik klädsel passar sig heller inte nere på stan i allra största allmänhet. Man joggar inte omkring i balutstyrsel kilometer efter kilometer, man tar en taxi, punkt. Don efter PERSON.De som måste bära viss klädsel i sin yrkesroll ska förstås göra det. Dels kanske av säkerhetsskäl, dels för att kunder och andra ska veta vem som är vad. Sedan kommer vi till temat Barn. Små barn ska inte se ut som små vuxna. Barn som visas upp i märkeskläder med stora, maffiga märkeslogotyper, känns objektifierade. De ska dessutom inte behöva ha kläder de inte kan leva i, för barn lever litet skitigare och litet slarvigare än välbärgade 35-åringar som kan föra sig i dyra märkeskläder i sin vardag. Barn ska ha kläder att leka och växa i, gärna kläder som håller för ett barns intressen (såsom sitta ned i sant, hoppa i vattenpölar, äta snö och kissa på sig). Äldre barn är visserligen gamla nog att få välja litet själva, men inte något som totalt urgröpar familjeekonomin. Tonåringar är fortfarande lika formbara som tonåringar alltid har varit, vilket innebär att trenderna påverkar dem desto mer. Tidigt ska nog en tonåring helst ha klart för sig att det man har på sig inte gör en till en bättre eller sämre människa —och att det viktigaste är att kläder är hela och rena, inte att de följer det senaste modet, eller är exakt likadana som ens bästis', eller att livet går under ifall man inte får den där tusenkronorshandväskan. Kan jag klä mig med stil? Ja och nej. Jag kan inte klä mig i någon vedertaget snygg stil eller ens särskilt moderiktigt, men mina kläder är i alla fall hela och rena och jag ser inte ut som min bästis, jag ser ut som jag. Dessutom har jag gått ed på att aldrig köpa ett par foppatofflor. So far, so good.
Idag går var och varannan människa till en psykolog. En del tycker att det är fånigt eller onödigt, och en del har massor att säga om varför det har blivit så. För andra är det nödvändigt att gå dit och för en del… Ja. Varför går vi till psykologer? Har vi ont om vänner eller förtrogna, har vi hemliga inre problem som vi skäms för eller vill vi lägga våra mentala hälsor i händerna på kapabla? Vad vi än gör nuförtiden vänder vi oss i alla fall till DSK, Den som kan. Om taket behöver läggas om —Den som kan. Om naglarna behöver en uppfräschande manikyr —Den som kan. Om vi behöver barnvakt inför helgen —Den som kan. Så vänder vi oss till Den som kan våra hjärnor också? Våra själsliv? Är det helt enkelt så att den goda vänskapsrelationen inte räcker till längre, såvida inte den goda vänskapsrelationen inte innehar en examen i psykologi? Vad behöver vi egentligen hjälp med? Har vi byggt en värld åt oss själva som är såpass komplex och svårbegriplig att vi behöver hjälp med att reda ut den? Har vi så många freudianska barndomstrauman bakom oss att vi inte kan belasta våra vänner med dessa utan måste betala någon i timmen för att höra oss prata om dessa. Om och om igen. Jag har själv gått till psykolog i flera år och jag förstår det fortfarande inte. Jag började gå till psykolog för att jag verkligen mådde fruktansvärt dåligt och behövde hjälp. Numera har jag inte något att må dåligt över, inga egentliga skäl att uppsöka professionell hjälp, inga traumatiska händelser som spökar. Vad jag vet. Ändå saknar jag det oerhört. Att sitta i en fåtölj och prata med en person som inte har någon aning om vem jag är som människa och som heller inte kan döma mig för det jag säger eller den jag utger mig för att vara. Men vad skulle jag prata om? Vad är det som tynger mig? Jag har inte en jävla aning. Eller, jag har massor av aningar. Massor av mikroskåpiskt små i-landsproblem som jag egentligen inte bryr mig om. Är det dessa som spökar? Eller når vi ibland bara en nollpunkt, då allt vi gör förlorar mening och allt vi är blir till en enda förvirrad soppa av tankar om misslyckanden. Är denna nollpunkt oundviklig, går det att göra upp en kalender kring den, likt en menstruationscykel, kan man boka in den på torsdag mellan klockan 12 och 16 och spendera dessa timmar med en snyftfilm och massor av choklad och vin? Om det fanns något enkelt knep eller någon slags plan på hur det fungerar kanske vi redan hade kommit på hur vi ska agera när vi når nollpunkten.
Jag sitter i mitt kalla lilla hus med en kopp te och mardrömsdekokten (ingefära, chili, lime och vitlök) puttrandes på spisen. Det rinner i näsan och svider i halsen, kliar under armarna och jag har hemuppgifter och rysk grammatik omkring mig i en stor gröt. Jag har inte ett uns inspiration, motivation, energi, eller optimism. Och jag orkar inte ens bry mig om det. Fast jag undrar innerligt varför. Varför?
Den senaste tiden har varit otroligt jobbig, men imorgon kommer i varje fall litet av det att ordnas upp: Jag har nämligen en tid på Fålhagens vårdcentral. Där ska en snäll människa titta och kanske pilla och lukta litet under mina armar. Sedan får jag kanske piller eller en bra salva som tar bort den besvärliga klådan jag har där. Svamp? -Ja, kanske. Förhoppningsvis. Efter att ha kollat litet på olika bilder på internet insåg jag att svamp inte skulle vara så tokigt. Man hade ju kunnat lida av eller kanske . För att inte tala om (länkarna öppnas i nya fönster). Bara för att nämna några skrämmande alternativ. Dessutom är jag förkyld. Igen. Det finns ingen hejd på detta. Jag antar att jag har oflyt. Den senaste veckan har jag vält åtminstone 3 koppar kaffe. Alla dessa koppar har jag vält över något som jag inte viljat ha kaffe på. Jag har svårt att finna mig till rätta. Oftast känner jag mig nedtyngd av studier och oro inför framtiden. Jag tror mig vara litet stressad, kanske har jag för många saker jag försöker göra samtidigt. Kanske är det hösten som gör allt litet tyngre och litet jobbigare. Jag trivs verkligen inte med mörkret och kylan. Det känns som en räddning att veta att jag kommer att fira julen utomlands i alla fall. Natalja frågade om jag ville fira nyår i Moskva också, men jag sade att det får jag se då. Ekonomin är också tung. Hyran har blivit 500:- dyrare, men den är nog inte det stora problemet. Det som stör mig mest är att busskorten är så dyra, men enligt ryktet ska även Uppsala införa någon form av studentrabatt. Äntligen!
Idag, på väg från skolan, berättade Marie att sista ansökningsdagen för VT2011 är imorgon. Jag började fnissa (vad annat kan man göra) och paniken höll mig i ett järngrepp. Men nu har jag i alla fall sökt och jag antar att jag kommer in. Allt annat vore mycket obehagligt.
I helgen ska jag studera och få ordning på allt här hemma. Jag tänker titta på film och lyssna på musik och ta det väldigt, väldigt lugnt. Särskilt matlagning ska jag lägga energi på. Vi får se vad som lagas imorgon! Nu ska jag dricka te och kolla på Hercule Poirot. Jag ska upp tidigt (nåja, allt är väl relativt) imorgon och vill få en god natts sömn. Men imorgon garanterar jag en lägesrapport!
Stekiga Marie… Det här är litet av en hyllningstext till . Tack vare hennes uppmuntran och stöd har jag lärt mig att tycka om matlagning. Och att våga försöka att lära mig. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad eller duktig! Men hon har alltid delat med sig av matlagningstips och beröm och aldrig sparat på krutet med bra feedback. Speciellt hennes sätt att opretentiöst härska i köket är så Nakna kocken att man inte kan motstå hennes mat.
Därför kommer här dagens matrecept, nämligen ett av Maries stek. Jag syftar inte på en stekt köttbit av något slag, utan «ett stek». Ett stek är som en praktisk pyttipanna, fast utan ett bestämt innehåll. Mamma kallade det alltid för «kolijox» efter tummen-böckerna. Maries stek är alltid speciellt eftersom hon matchar innehållet i steket ungefär som riktigt moderiktiga människor matchar sina outfits. Man kan förstås göra ett stek med en given kombination, i stil med spenat, potatis, champinjoner, lök och kanske muskot —men här kommer ett av Maries stek som jag gjorde till lunch härom dagen:
Bakåt behöver inte vara fel, bara eftertanke. Det vill säga, om man blickar bakåt i sitt liv kan man (i alla fall jag) bland annat hitta: Dåliga förhållanden, bra förhållanden, episka modemissar, sedan länge bortglömda politiska ställningstaganden och ögonblick då man sagt till sig själv: «Vad skönt att jag är på en annan plats i mitt liv.» På sätt och vis tänker jag nu försöka sluta använda det sistnämnda uttrycket. Detta på grund av att jag äger massor av dagböcker och att jag i dem kan finna det uttrycket med jämna mellanrum. Idag tänker jag: Vad tokigt att jag kan hamna på samma plats i mitt liv som jag måste ha varit alla de där gångerna då jag trodde att jag var på en annan plats i mitt liv. Snacka om att leva i förnekelse. Bakåt behöver inte vara fel, utan kan vara alldeles rätt. Ibland tror jag att vi människor är alldeles för besatta av att komma framåt och utvecklas, förändra våra liv och förändra oss själva. Så besatta att vi istället för att faktiskt utvecklas, fastnar i en ond cirkel utav ständiga försök att förändra den man varit istället för den man är och ljuger ihop en biografi över sitt liv istället för att möta sig själv med alla sina brister (verkliga som borttränade). Om man låter sig luta tillbaka mot allt det man faktiskt har i bagaget, kanske man finner något som man kan ta med sig, istället för att i all hast rusa åstad mot nya horisonter där man kan börja om. Hur gör man egentligen det, på ett realistiskt vis? Man kan aldrig börja om sitt liv helt, i vilket fall visar alla mina dagboksinlägg från tidigare år det. Man måste ta med sig något och bäst är väl ifall man med öppna ögon kan välja och vraka bland allt det där gamla och välja vad man vill ta med. Och vad man inte vill ta med, men kanske måste. Jag har lämnat mycket bakom mig, framför allt relationer med människor (vänner, älskade och älskare) men också sammanhang eller platser där jag själv har varit någon, kanske i form av roller som jag antingen själv givit mig eller tilldelats av andra. Ibland har jag lämnat dessa människor eller platser bakom mig frivillgt, ibland har de tagits ifrån mig och ibland har de bara försvunnit eftersom tid förändrar allt. Men någon speciell nystart har mitt liv aldrig egentligen haft. Det vore rentav dumt att tro det, så därför tänker jag försöka att inte tro det längre. Jag tänker inte inbilla mig att mitt liv börjat om på nytt, eftersom det bara är ett enkelt sätt för en människa att låtsas som preskriberingstiden på ens gamla synder gått ut. Jag är förresten bara tjugoett, och så vitt jag vet finns det ingen preskriberingstid som är så kort att jag skulle lyckas skjuta alla mina gamla synder bortom den. Kom igen om trettio år, säger jag bara. Det som däremot ligger bakom mig och som kanske var om inte felaktigt så i alla fall strategiskt korkat, är gymnasiekursen Historia A. Eller rättare sagt, det är just den som inte ligger bakom mig. Jag har inte läst Historia A. Det resulterar i att mina planerade juridikstudier inte blir av i den närmsta framtiden, då Historia A krävs för behörighet. Efter att ha tänkt på saken ringde jag PC och frågade hur min framtid som mediaperson skulle se ut. Han menade att den skulle se ljus ut, men föreslog att jag skulle studera journalistik istället. «Vi kan allt behöva några röda journalister med liberal-konservativa värderingar i Sverige», sade han med den där finurligheten i rösten, den som är så typisk för just honom. Sedan pratade vi litet om hans egen framtid och hans kommande resa till New York och Paris eftersom han också verkade behöva litet tid för eftertanke. Han hade precis fått foten, vilket var nästan chockande att tänka sig då PC är den människa som jag som företag enbart skulle låta gå ifall jag inte gillade att tjäna pengar. PC är en guldgruva som människa och med guldgruva menar jag inte bara fantastisk, utan i sanning profitabel. Men, världen är inte rättvis och efter att ha snackat litet goja om Greider (journalisten) och Radiotjänst så lade vi på. PC:s lovord om min framtida karriär som journalist stannade länge kvar i mitt huvud. Jag har alltid vetat att det varit mitt kall, men är det verkligen så enkelt att vi tilldelas en livsuppgift var? Kan vi inte få välja själva? Varför har journalistiken alltid valt mig, när jag inte alltid valt den? Tänk om jag vill spela trombon istället…? Men eftersom tanken byggde bo någonstans bakom pannbenet fanns det inte mycket annat att göra än att kolla in universitetets kursutbud. Inga kurser i journalistik förutom projektarbete. Det kunde man ju nästan ha förväntat sig. Däremot fanns journalistik som Masterprogram, det vill säga 60 hp som kan läsas först efter avlagd kandidatexamen. Det kunde man ju nästan också ha förväntat sig. Det finns de som påstår (och jag påstår att de är skogstokiga, men okej) att ifall man verkligen, verkligen vill något kommer världen att konspirera (jaha) för att man ska få det här som man verkligen, verkligen vill. Om man då inte riktigt vet vad man vill, eller bara till en viss gräns vet vad man vill, verkar det som om världen bara konspirerar rent allmänt. Så långt stämmer ju teorin och det är precis det som världen verkar göra mot mig just nu. Därför återstår det nu för mig att ta reda på vad jag kan göra. Eftersom att jag är en hopplöst optimistisk person kan motgångar inte göra annat än att fylla mig med kampvilja och stridslust. Och eftersom att jag är en hopplöst naiv människa, agerar jag med denna kampvilja och kommer oundvikligen att antingen lyckas med mitt uppsåt eller att dö besviken. Och eftersom att jag är mycket ung är oddsen att jag ska dö relativt låga. Slutsats: Jag måste lyckas. Det gör jag ju jämt. Vad skulle jag annars göra? Det finns inga andra alternativ.
Dags att sluta snacka skit och börja agera.
Musik:Cornelis Vreeswijk spelas av till. Bok:«Putin direkt» heter boken som jag just nu läser, och läsvärd är den verkligen. Dessutom lyssnar jag på Guillou. Tänka sig! Film: Tittar mest på Wallander, så roligt har jag. Mat: Idag blir det lasagne och spenatsallad. Shopping: Ingen shopping, detta är en pank månad.
Åh, vilket jävla gnäll. Precis som om det vore synd om SD. Det är inte ett dugg synd om SD. De har fått vika ut sig i så många tidningar att alla B-kändisar och såpaskådisar skulle kunna kanalisera sin avund i ren energi och på så vis lösa klimatfrågan. Däremot är det synd om oss andra som måste lyssna på deras verklighetsfrånvända gnäll. Om bara danskarna hade fört en invandringspolitik som var litet mindre lik Sverigedemokraternas invandringspolitik kanske vi hade kunnat skicka hela packet dit, men nejnej.
”Ni är emot demokratin, för vi får inte säga vad vi tycker, för då kallar folk oss för rasister!” Eh, jo: Ni får säga precis vad ni tycker. Däremot har ni rasistiska åsikter. Det får vi säga till er och dessutom tillägga att vi inte håller med er. Eftersom vi är för demokratin och tror på var persons rätt att uttrycka sig. Jimmie Åkesson har rätt att snacka skit och vi som inte håller med honom om hans skit har rätt att protestera.
”Många fler skulle röstat på SD om det inte vore för att de skulle behöva skämmas om de gjorde det.” Eh, jo: Nu har ju inte jag överdrivet många förhållanden bakom mig, men jag skulle ha sparkat flera av mina ex i skrevet om det inte vore för att jag skulle behöva skämmas över det efteråt. Skammen vore helt naturlig, eftersom det är fel att sparka sina ex i skrevet (och just mina skäl till att göra det är kanske till och med mer befogade än SD:s skäl att slänga ut alla invandrare). Vi ska skämmas över det vi gör som är fel. Helst ska vi inte göra fel, då slipper vi skämmas. Slutsats: Om du skäms över det du röstar på kanske du ska gå hem och tänka över dina värderingar, för att sedan rösta på något som du inte skäms över.
”Våra åsikter bygger på realism, inte rasism! Vi är inte alls rasister!” Eh, jo:Realism beror ju litet på i vilken verklighet man lever. I Jimmie Åkessons verklighet beror alla samhällsproblem på invandrarna (och litet på kvinnorna och de homosexuella).Realistiskt är det definitivt inte i den där verkligheten som alla andra (eller nåja, ca 95% av de röstande i Sverige) befinner sig, eftersom SD:s ekonomiska politik grundar sig helt på att minska all invandring. Det är i sin tur inte en särskilt bra idé eftersom svensk ekonomi går runt delvis med hjälp av just invandringen —jo, du hörde rätt! Precis som det älskade (och, på sina håll, hatade) svenska kungahuset tillhör invandringen en av de saker vars existens stör andra, men som inte kostar mer än vad det tillför (dessutom har vi en franskättad kung och en tysk drottning, som på sätt och vis också är invandrare —fast ursäktade eftersom de bara råkar vara invandrare på grund av mångårig tradition). Det klart som sjutton att SD är rasister. Har man ett partiprogram som går ut på att inskränka rättigheterna för alla som inte är vita, heterosexuella män är det inte helt missvisande att kalla det för ett rasistiskt parti. Det begriper ju vilken realist som helst.
”Men SD är ju de enda som vill ta tag i den misslyckade integreringspolitiken!” Eh, jo: Deras lösning är nämligen att avskaffa integreringspolitiken helt. Smart, grabbar (för det finns egentligen inga tjejer inom SD, jag är övertygad om att de jag såg på valvakan var inhyrda props i wellpapp eller möjligen några som var på väg till en E-typespelning men gick vilse och eftersom de var blonda och blåögda blev de insläppta). Istället vill de att invandrare ska assimileras, vilket är byråkratiska för att «ta allt möjligt avstånd från sin kulturella bakgrund och anamma svensk kultur». De kunde bara inte skriva det rent ut i partiprogrammet, för då kanske folk skulle förstå vad de menade. Suck. Man blir ju så trött. Det Sverige som vi borde vara så stolta över (och som jag var så stolt över innan SD släpptes in i riksdagen —har de svängdörrar, eller?) har uppkommit genom många år genom att ta vara på utländska influenser och låta dessa få sin plats i samhället och kulturen.
”SD är det enda partiet som vågar föra en debatt kring invandringen!” Trams! Bara för att de andra partierna inte kommer fram till den Sverigedemokratiska lösningen, det vill säga att vi ska ägna oss åt nynazistisk dårskap, betyder det inte att det inte pågår en debatt. Det pågår en konstant debatt, men de där Riktiga politikerna som sitter i Riktiga partier kommer aldrig att dra samma slutsats som SD, och därför väljer SD-anhängare att tro att debatten inte förs. Sanningen är att den Sverigedemokratiska lösningen säkert kommit på tal någon gång på 90-talet i samband med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson och deras parti Ny demokrati, men att den redan då förkastades eftersom att den inte var bra.
Och sedan alla ni som sitter där hemma och tycker att: ”Öh, vaddå, med SD i riksdagen blir det i alla fall litet fart och fläkt, kul med omväxling” kan ju bara ta er. Maken till puckade idéer får man se i stjärnorna efter. Om jag hade viljat vara litet wild and crazy och röstat på ett parti för litet fart och fläkt, då hade jag väl i alla fall röstat på Linda Rosings Unika Partiet. Om alla som röstade SD hade röstat UP istället, då jävlar hade vi haft omväxling. …Men nu röstar ju inte jag på ett parti för att vara litet crazy. Jag röstar på ett parti för att det ska representera mina åsikter (nåja, de närmastliggande och flesta av dem i alla fall) i Sveriges riksdag.
Fred, kärlek och förståelse till er alla (speciellt alla gnälliga Sverigedemokrater där ute, det kan ni behöva!) Don't worry, be happy!
De här människorna har kanske inte armbindlar med hakkors.De kanske inte dundrar vitmakt-musik och slår ned unga invandrare på sta'n. De är inte unga, vita missnöjda människor med låg utbildning eller bristande erfarenhet av världen och med fördomar som fyller ut deras kunskapslucka. Dessa personer, dessa Sverigedemokrater, har tagit på sig kavaj och slips. Lärt sig tala akademikernas och politikernas språk. Lärt sig att smälta in i Världen och stöpa sina fördomar till ett partiprogram. Dessa personer har bytt taktik och har insett att för att få sprida sin dynga måste dyngan först parfymeras, ompaketeras och saluföras som något som Svensson kan tänka sig köpa.
Ingen som är rasist kallar sig rasist. Det skulle vara som att ha bevisligen låg IQ och kalla sig själv för idiot. Ingen är beredd att ge sig själv ett nedvärderande epitet. Det är vi andra som måste våga känna igen Rasisten, ta avstånd och protestera. Avslöja Sverigedemokraten. Ingen ska tro att SD är något annat än rasister och således ett aktivt hot mot den värld VI strävar efter att få dela, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, religion.
Minns detta: Man kan lära grisen att stå på två ben, ta in den i salongen och sätta på den en kavaj, men den är fortfarande ett svin. Låt den inte skita på mattan.
En idé som legat på lut säkerligen sedan jag bodde i Peterburg var idén om att skaffa sig en päls till vintern. I Ryssland är det naturligtvis vanligt med päls och till skillnad från i Sverige finns det inte lika många moraliska betänkligheter kring detta. Inget underligt egentligen, människan har alltid burit päls och i Ryssland är det många som livnär sig på att jaga vilt. I Sverige kommer förmodligen de moraliska dubierna från att vi ser på hemska youtubeklipp med ledsna minkar i burar eller kinesisk masslakt av pälsdjur. Det är förstås sant. Pälsdjursindustrin är en fruktansvärd sak i nästan alla tänkbara fall. Det är förstås det som gör mig skeptisk till att bära päls. Jag är emot djurplågeri i alla dess former och jag tycker att inburandet av minkar är fruktansvärt (precis som jag tycker att vissa djurrättsaktivister som släpper ut minkarna till en precis lika säker död agerar helt fel och borde skapa opinion istället för att göda industrins ilska). Men jag ser absolut inget hemskt i att bära en päls av viltdjur, så länge viltdjuret i sig inte är utrotningshotat eller något liknande. Jag antar att jag skriver det här inlägget för att rättfärdiga mina tankar på en päls. Tankar som på sätt och vis inte borde rättfärdigas. Jag borde inte känna mig så obehaglig inför tanken på att dömas av hundratals arga djurrättsaktivister för att jag vill bära päls som suttit på ett vilt djur.
Mitt liv går på många sätt ut på att jag vill göra jävligt rätt för mig. Det är på många sätt min hobby, jag vill leva som jag lär och inte sitta på en massa värderingar som jag inte gör ett dugg för att förverkliga. Jag tycker att man ska leva det liv man propagerar för. Så jag vill, som jag ni förstår av vad jag skrivit ovan, absolut inte stötta den förhatliga delen av pälsdjursindustrin på något vis. Dessutom vill jag heller inte tvingas till att göra jävligt rätt för mig. Jag vill kunna stå för allt det jag gör eftersom jag vill tro på att det jag gör med mig själv och mitt liv är vad som är rätt. Jag vill inte tvingas till att göra något som någon annan tycker är jävligt rätt —och detsamma gäller naturligtvis omvänt: Jag vill inte tvingas till att avstå från något som någon annan än jag tycker är fel. Mina värderingar är till för mitt liv. Om jag vill förändra något som jag tycker är fel i samhället börjar jag med mig själv och sedan organiserar jag mig för att sprida mitt budskap. Jag är inte på något heligt korståg och tänker inte försöka omvända folk till att tycka såsom jag tycker. Vad folk tycker är upp till dem. Kan jag inspirera till något annat är jag glad, men jag ser hellre att varje enskild människa lever efter sin egen moral hellre än att man är ögontjänare för någon annans.
Jag tycker alltså att det är helt korrekt att bära viltpäls men jag fylls av obehag inför vad andra kommer att tycka. Inte för att de har med mig att göra och inte för att det egentligen är mitt problem. Däremot blir det förstås mitt problem om någon arg och kränkt djurrättsaktivist kastar tomater på min päls. Det är väldigt många som anser att de är syndfria nog att kasta den första stenen (eller tomaten), förmodligen för att det är ultramodernt att döma andra för saker de gör utan att tänka till på vad man själv gör. Igårkväll pratade jag och Pelle (svärmors man) om att välja sina strider. Att människan i regel vill göra rätt för sig, men att det finns så otroligt många val man kan göra, att man måste välja vad man orkar prioritera ditan och hitan. Jag sade att det väl var väldigt lätt att göra rätt för sig efter förmåga och att det är försöket som räknas. Men nu sitter jag här och tänker att det inte är lika lätt som jag trodde igår. Klimatkompensation, ekologiskt, rättvisemärkt, second hand (istället för nyproduktion), amnesty, greenpeace, ship to gaza, slow food, volontärarbeta, mat utan tillsatser, gå och cykla (istället för bil), inte äta rött kött (köttskatt vore bra), närproducerat (varför ris när det finns potatis) och… Päls? Går det ihop? Går det att rättfärdiga? Vilka ideal kan man sälja sig inför? Vilka orkar man med? Jag kanske borde ringa Pelle och bekänna att även jag nu hamnat i valfrihetslimbo. Så jag ber den som är syndfri att kasta den första tomaten på min viltdjurspäls.
Загружается...